--- Hon vill ständigt ösa ut sig själv. Alla hennes instinkter som kvinna - den som ständigt ska nära barn, män, samhälle - kräver att hon ska ge. Hennes tid, hennes energi, hennes skaparkraft rinner bort i dessa kanaler om det finns en möjlighet, om det finns en läcka. Traditionsenligt får vi lära oss och instinktivt längtar vi efter att ge det som krävs - och genast. Evinnerligt öser kvinnan ut sig själv, i rännilar till de törstande, och får sällan tid, frid, ro att låta bägaren på nytt fyllas till bräddarna.
Jag tror att vad kvinnan avskyr är inte så mycket att ge sig själv i småbitar som att göra det ändamålslöst. Meningsfyllt givande är inte lika ägnat att uttömma ens resurser.
Om det är kvinnans funktion att ge, så måste hon också fyllas på. Men hur då?
Ensamhet, säger månsnäckan. Varje människa, i synnerhet varje kvinna, borde vara ensam en tid varje år, en del av varje vecka, av varje dag.

Ur "Gåva från havet" av Anne Morrow Lindbergh (1957)