Söndagskvällblues

Jag borde egentligen känna mig lugn och glad och nöjd med livet nu. Jag har mitt nya jobb som jag trivs med, mina studier och jag fick ett eget liv som jag själv rår över. Jag tillät mig ibland önska att hitta någon att tycka om, någon att diskutera djupsinniga frågor med, någon att skratta tillsammans med, någon att dela de tunga dagarna med. Som så många gånger förr fick jag än en gång bevis på tankens kraft. Han fanns ju redan där, väntande på mig. Med honom kan jag dela det mesta och jag vet att han tycker om mig. Med honom behöver jag inte låtsas, jag får vara den jag är. Stegvis har mitt tjocka pansar smält bort och jag har lärt mig att ta emot hans kärlek. Och han har lyssnat och lyssnat, och tröstat och uppmuntrat.

Så allt borde vara bra. Varför kan jag inte bara leva i nuet och sluta oroa mig för morgondagen? Varför kan jag inte njuta av det jag har nu och vara glad så länge det varar? Varför tänker jag över huvudtaget på att det inte ska vara så länge? Varför förbereder jag mig redan nu på att igen stänga mitt hjärta för att överleva när det är över?

Vi har så mycket gemensamt och så mycket som skiljer oss åt. I hans lugna uppsyn bor en rastlöshet som oroar mig. Jag har redan levt ett liv, som gett mig massor av erfarenhet. Jag har påbörjat ett annat liv, ett annorlunda liv på egna ben. In i detta mitt nya liv kom han. Detta liv som förutom kärlek mest kanske behöver trygghet, lugn och ro. Som inte så ofta orkar med uteliv. Han igen trivs bäst med människor omkring sig hela tiden. En sann bohem som tar dagen som den kommer. Alltför ung.

Hur ska jag våga lita?