Det har gått drygt två år sedan jag skrev ut mig ur kyrkan. Det var ett beslut som mognade fram så småningom. Av födsel och ohejdad vana hör folk till kyrkan i dessa trakter. Jag har märkt att en del har reagerat ganska starkt när jag talat om att jag inte längre hör till kyrkan, så pass känsligt är det att kritisera etablissamanget.
Så gott som alla ungdomar går i skriftskola och blir konfirmerade - de flesta misstänker jag ändå för presenternas skull. Mina två äldsta barn hör inte heller längre till kyrkan och den yngsta väntar bara på att fylla 18 för att skriva ut sig. Åtminstone mina barn har inte fått ut något av konfirmandundervisningen, den har i stället främjat dem från kyrkan ännu mer.
Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i kyrkan, jag tror inte att jag någonsin hört en predikan som skulle ha lämnat något större intryck. Visst har jag ibland känt ett lugn, en frid, kanske en viss högtidlighet och någon gång glädje, när jag besökt någon konsert i kyrkan. Däremot tycker jag om att besöka kyrkor på främmande orter, mest kanske för arkitekturens och målningarnas skull.
Att skriva ut sig ur kyrkan går enkelt, bara att fylla i en blankett på nätet och skicka iväg. Jag gjorde det via magistraternas hemsida, men också Eroa kirkosta upprätthåller en webbsida där det går att skriva ut sig via nätet. Efter att jag fick bekräftelse från magistraten att utträdet hade registrerats väntade jag mig faktiskt att någon från min tidigare församling skulle kontakta mig och vilja veta varför jag utträtt ur församlingen. På något sätt kändes det som om jag ville förklara varför jag gjorde det, och barnsligt nog tyckte jag att det här åter igen visade hur lite församlingen bryr sig om sina (i detta fall visserligen tidigare) medlemmar. Jag ångrade nästan att jag inte personligen gick till församlingens kyrkoherde och skrev ut mig.
I dag kom så kontakten jag väntat på så länge! Församlingen har skickat ett brev med en förfrågan om av vilken orsak jag valt att lämna kyrkan. I brevet sägs att församlingen är bekymrad varje gång någon väljer att välja kyrkan ryggen och påminner om att man tidigare ekonomiskt stött verksamheten genom kyrkoskatten. I slutet av brevet påminns man om sin dödlighet - det är ingen självklarhet längre att man får en kyrklig jordfästning. Jag undrar jag om det är på grund av det nybyggda församlingshemmet som församlingen gärna ser mig som medlem igen. Inte för att mina inkomster skulle inbringa församlingen så värst mycket i skatt men många bäckar små...
Hur som helst tänker jag svara på brevet. En punkt jag skall kryssa för är att jag har funnit mitt andliga hem på annat håll. Jag tycker inte att det behövs präster och kyrkor som mellanhand. Jag tror på direktkontakt till den universella kraften och kärleken och mitt andliga hem är där jag själv befinner mig. Så enkelt är det.
13 oktober 2008
Det kom ett brev
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du skriver så bra! Vi fick samma brev hem till oss. Jag har också reflekterat över varför församlingen inte har hört av sig och varför de gör det just nu får man ju fundera lite över. Jag förstår ju deras oro, inte minst den ekonomiska biten och att den kyrkliga verksamheten kan bli lidande. Men samtidigt är jag så trött på att det tas förgivet att man vill understöda, utan att ens egentligen har blivit tillfrågad. Att det varje månad dras av min lön en rätt stor summa (med mina mått mätt) - som ju egentligen blir en avgift för en sittplats (i kyrkbänken) som jag inte använder mer än vid bröllop och begravningar...
Sen kan det ju diskuteras vad man istället sätter pengarna på :) men det är ju var och ens ensak, det också!
Jag var väldigt aktiv i församlingen under tonåren och trodde nog att jag skulle förbli där i all framtid. Men småningom kom fler och fler saker fram som jag inte kunde tolerera eller stå för längre. Däremot trivdes jag mycket mer i frikyrkornas ungdomsarbete för där var man alltid välkommen och möttes inte av sura blickar för att man inte varit på ungdomssamling föregående lördag... När jag sen som vuxen konstaterade idiotin i motståndet mot kvinnopräster och homosexuella fick jag nog!!
Och precis som du så har jag hittat min andlighet på annat håll. Jag behöver inget kyrkorum till det och inga predikningar heller. Jag vill inte heller känna att jag "borde" saker bara för att jag är medlem i kyrkan, utan vill vara fri att göra mina egna val utan att det finns någon rad i bibeln, som motsäger sig just det!
För mig var det också kvinnoprästfrågan och föraktet för de homosexuella som fick mig att ta steget ur kyrkan.
Och så finns det förstås andra saker man undrar över, t.ex. det där med att "inte samla skatter på jorden" som det står i Bibeln. Där har väl frikyrkoförsamlingarna i alla fall läst på lite bättre. Varför i hela friden äger församlingarna skog och mark och fastigheter?
Jag är medelm i kyrkan fortsättningsvis, främst av traditionella skäl - då min pappa dog förstod jag vilken tröst det traditionella kan ha. Men jag tycker det är ledsamt att man inte kan få njuta av friden i kyrkan - jag skulle vilja sitta i lugn och ro i kyrkan och lyssna till vacker musik, t.ex. - varför kunde de inte ordna "meditationskvällar" t.ex. där man kunde koncentrera sig på sin egen kontakt till högre makter helt utan inblandning av präster osv!
Skicka en kommentar